Читайте по-шведски - [28]

De lekte garna nar vi bara kom sa langt att vi fick borjat engang, gomde oss i kryphal som de tydligen hade reda pa forut och sprang bara tyst over till ett annat nar de blev hittade. Det var nastan slatmark men med stora block och pa sina stallen nerrasade trad, de kande val till det dar overallt marktes det, och ibland visste jag inte var de fanns, for de hordes inte. Jag har aldrig sett barn leka sa tyst. De var ivriga och kilade kring som sma vasslor men gav knappt ett ljud ifran sig. Inte heller sade de just nagot at mig. Men vi hade det bra anda, atminstone tyckte jag det. Ibland mitt i leken stallde de sig tillhopa och stod bara och tittade pa mig.

Vi hade sakert hallit pa med det dar en lang tid nar det hordes ett rop inne i skogen. De sag hastigt pa varandra och borjade strax springa sin vag. Jag skrek att vi skulle traffas igen nasta dag men de vande sig inte om, jag horde bara klapprandet av fotterna mot stigen.

Nar jag kom hem fanns ingen dar an. Och nar mor kom snart efterat sade jag inte nagot om att jag varit borta och det som jag hade upplevat. Jag vet inte - men det var liksom min hemlighet.

Nasta dag gick hon ocksa med mat till slatterfolket och nar jag blivit ensam gav jag mig dit igen och fick tag i mina vanner. De var lika skygga, atminstone i borjan, och det syntes inte om de var glada for jag kom eller inte. Men de fanns dar pa samma tid som om de hade vantat mig. Vi lekte igen och blev alldeles genomsvetta7 under vart tysta springande - for jag hojtade och skrek inte heller som jag annars sakert skulle ha gjort, for att de inte gjorde det. Jag tyckte det var som om vi hade kant varandra alltid. - Denna gang var vi borta vid en oppning i skogen och jag sag ett litet hus ligga tatt intill bergvaggen som hangde sig ut over det. Det sag gratt och lite dystert ut, men vi var inte framme dar.

Mor hade redan kommit hem nar jag vande tillbaka och hon undrade var jag hade varit. Men jag sade att jag bara varit ett slag inat skogen.

Sen sokte jag mig dit varje dag. Hemma var de sa upptagna av slatterarbetet att jag blev lamnad at mig sjalv och latt kunde ge mig av. Barnen var och motte mig en bit pa vag och de verkade inte langre sa skygga for mig.

Jag hade god lust att se hur det sag ut framme dar de bodde, men det verkade som om de inte ville det. De tyckte vi hellre skulle hallas dar vi brukade.8 Men en dag tog jag sjalv och vagade mig fram mot huset - och de foljde ett stycke efter. Dar var som vanligt men fanns inga land eller nagot jordbruk omkring, backen lag kal och ovardad och gjorde ett odsligt intryck. Dorren stod oppen och nar barnen kommit gick vi lite in genom den. Dar var halvskumt och luktade unket. En kvinna kom mot oss utan att halsa. Hon hade harda ogon som sag pa mig hela tiden utan att hon sade ett ord, jag vet inte, men det var nagot ont vid henne.9 Hartestarna hangde nerat kinden och den stora blodlosa munnen hade nagot hanfullt och lett over sig.10 Men jag tankte egentligen inte mycket over att hon sag sa ut. Jag tankte bara att det har var deras mor och borjade sen titta mig kring i rummet,

- Hur har han kommit hit? fragade hon barnen.

- Han ar med oss och leker i skogen, sade de nastan angsligt.

Hon betraktade mig undrande och forefoll lite mildare, tycktes det - eller om jag hade vant mig vid henne. Jag tyckte nastan ett slag att hon liknade flickan nar hon forst dok upp mellan traden med sina uppsparrade ogon.

Det drojde en stund innan man hunnit vanja sig vid halvskymningen darinne. Jag vet inte - men dar verkade sa underligt. Det var inte sa varst olikt som vi sjalva hade det - men anda. Dar kandes inte alls pa det viset. Och vart hem har sin lukt, men denna var ra och tung, som en unken kyla, kanske for att bergvaggen lag alldeles inpa.

Jag gick omkring dar och kande det underligt.

Undangomt borta i ett horn hangde ett stort svard, brett och rakt, med egg pa bagge sidor, dar var en bild av Guds moder och Jesusbarnet pa det och fullt med markvardiga tecken och inskrifter. Jag klev fram for att titta narmare efter, hade aldrig sett nagot sadant forr - kunde inte lata bli att fingra pa det. Da hordes som en djup suck och nagon snyftade till...

Jag sag mig kring - gick bort mot dem.

- Vem ar det som grater? sade jag.

- Grater? - - Det ar det ingen som gor! svarade modern.

Hon stirrade till pa mig och ogonen pa henne blev alldeles forandrade.

- Kom! sade hon och tog mig hart i hand, gick tillbaka dit med mig, till samma plats, och lat mig rora vid det som forut.

Da hordes igen den djupa sucken och nagon som snyftade, hordes alldeles tydligt.

- Svardet! skrek hon och ryckte mig undan. Det ar i svardet!

Hon slappte mig och vande sig bort. Gick och stallde sig vid spisen och rorde ett slag i en gryta hon hade pa.

- Vems unge ar du? fragade hon efter en stund och strok sig over munnen som hade nagot ont over sig, tyckte jag, nar hon sade det.

Jag svarade att jag var Kristoffers i Vala,11 for sa var min fars namn.

- Jassa.

Barnen stod alldeles stela, med vild och forskramd blick som stirrade ratt ut,